Jag är ett stort fan av Peter Jacksons The Lord of the Rings-trilogi och har planerat att se The Hobbit: An Unexpected Journey på bio ända sedan filmen först avslöjades. Mitt intresse växte när de första omdömena började dyka upp för någon månad sedan. Mottagandet var inte lika genomgående positivt som det som The Lord of the Rings-filmerna åtnjöt, och recensenterna verkade vara oense på nästan alla punkter – handling, presentation, upplägg och (inte minst) teknik.

I går fick jag chansen att bilda en egen uppfattning. Jag såg 3D-versionen av filmen i 48 bilder per sekund på Filmstaden i Gävle.

Martin Freeman som Bilbo och Ian McKellen som Gandalf. Bägge två är strålande filmen igenom.

Martin Freeman som Bilbo och Ian McKellen som Gandalf. Bägge två är strålande filmen igenom.

An Unexpected Journey utspelas i Middle Earth 60 år innan händelserna i The Lord of the Rings. Filmen handlar om Bilbo Baggins, en hobbit som lever ett stillsamt och tillbakadraget liv i Bag End tills trollkarlen Gandalf kommer på besök. Gandalf övertygar Bilbo att följa med honom och 13 dvärgar, ledda av Thorin Oakenshield, för att ta tillbaka dvärgkungadömet Erebor från draken Smaug. Handlingen i The Hobbit-trilogin är inte komplicerad, och boken den baseras på är inte lång – 310 sidor enligt Wikipedia. Trots det klockas An Unexpected Journey in på strax under tre timmar.

Det märks tidigt att filmen inte har någon brådska med att komma igång. Den första timmen ägnas åt att sätta upp handlingen och introducera dvärgarna. Med tanke på att dvärgarna är filmens mest centrala karaktärer efter Bilbo och Gandalf är det förståeligt att Peter Jackson ägnar en hel del tid åt att bygga upp dem som karaktärer, men oavsett hur mycket tid man har är det en näst intill omöjlig uppgift att bygga upp 13 tredimensionella karaktärer på en gång. Filmens misslyckande på den punkten är en av dess mest centrala brister. När eftertexterna började rulla var det bara Thorin som kändes som en någorlunda fullfjädrad karaktär, och då är han en stoisk krigare av typ 1A – Aragorn i dvärgformat. Resten av dvärgarna används i regel bara som comic relief, och sällan framgångsrikt. Den enda karaktären som konsekvent lyckades locka skratt från publiken var Bilbo, spelad av Martin Freeman, som ännu en gång visar prov på sin känsla för komisk timing.

I mitten av filmen når det muntra gänget Rivendell, alvernas hemvist i Middle Earth, där vi åter får stifta bekantskap med flera karaktärer från den första trilogin. När man få se dem stå sida vid sida med de karaktärer som introduceras i The Hobbit är det uppenbart hur underutvecklade nykomlingarna är. Jämförelsen är naturligtvis inte rättvis, då jag har haft tre filmer på mig att lära känna Elrond, Galadriel och Saruman. Nostalgi är naturligtvis en faktor också. Vad som än var den bakomliggande orsaken skruvade jag på mig varje gång de delade duken med de 13 dvärgarna och Bilbo.

Jag önskar att jag kunde säga samma sak om dessa herrar.

Jag önskar att jag kunde säga samma sak om dessa herrar.

The Lord of the Rings-trilogin hade sin beskärda del av episka strider och trailerögonblick, men det kändes alltid som att de fanns där för att tjäna handlingen eller karaktärerna. I An Unexpected Journey känns det som att varje diskussion om actionsekvenser inleddes med “Kan vi göra det här?”, när frågan skulle ha varit “Bör vi göra det här?”.

Med det vill jag inte säga att actionsekvenserna i An Unexpected Journey är tröttsamma eller dåligt gjorda – tvärtom. Weta Digital har överträffat sig själva. Specialeffekterna ser bättre ut än något Hollywood har gjort så här långt, och under vissa sekvenser – speciellt den efter att Bilbo och dvärgarna har lämnat Rivendell – kom jag på mig själv med att sitta och gapa åt det som hände på duken. Samtidigt är de fullständigt främmande till det Middle Earth som Peter Jackson presenterade i The Lord of the Rings-trilogin.

Det finns undantag, och ett av dem är när Bilbo träffar Gollum. Här faller alla bitar på plats. Manusförfattarna drar ner tempot ett par snäpp, Martin Freeman och Andy Serkis glänser och Gollum är en tour de force i 3D-animering. Det råder inte någon tvekan om att det är en 3D-modell det är frågan om, men ansiktsanimeringen och detaljarbetet är nästan obehagligt verklighetstroget. Gollums dialog med sig själv känns väl dramatisk vid stunder, men sekvensen som helhet fungerar oerhört bra. Sedan klipper filmen till dvärgarna och Gandalf som åker snowboard ned för en 500 meter hög bergvägg på en byggnadsställning.

Filmen är som bäst när den sänker tempot ett par snäpp och låter karaktärerna andas.

Filmen är som bäst när den sänker tempot ett par snäpp och låter karaktärerna andas.

An Unexpected Journey är den första stora Hollywood-filmen att uppdatera bilden 48 gånger per sekund – dubbelt så många som de 24 gånger per sekund som är branschstandard. Skillnaden är definitivt märkbar. Efter de första fem minuterna hade jag vant mig, och fem minuter senare ville jag inte gå tillbaka. Varje scen och varje framträdande känns mer levande, men det är de 3D-animerade stridssekvenserna som gynnas mest av den snabbare bilduppdateringen, och det finns många av dem i An Unexpected Journey.

Jag är såld på 48 FPS, men jag har aldrig gillat 3D-filmer. An Unexpected Journey gjorde inte mycket för att ändra på min åsikt. Peter Jackson med vänner hade förstånd nog att vrida ner på 3D-effekterna i de dialogbaserade scenerna, men de kompenserar genom att skicka pilar och vättar genom skärmen i varje stridssekvens. Det blir gammalt fort, och irriterande kort därefter. Hade jag kunnat se An Unexpected Journey med 48 FPS men utan 3D hade jag gjort det, men det var tyvärr inte ett alternativ. Jag kan bara hoppas att det kommer att bli det i tid till uppföljaren.

The Hobbit

I slutändan kan merparten av problemen i An Unexpected Journey tillskrivas manusförfattarna. Där The Lord of the Rings hade välskrivna karaktärer och en engagerande handling har An Unexpected Journey maffiga actionsekvenser och misslyckade försök till humor. Det finns ögonblick när Peter Jackson sänker tempot och låter karaktärerna och handlingen andas, och det är dessa som är filmens höjdpunkter. Tyvärr finns det inte särskilt många av dem. Efter varje sådant ögonblick klipper filmen till en dum actionsekvens som känns mer hemma i Transformers-universumet än i Middle Earth. De som går in i The Hobbit med förhoppningar om att få ta del av en berättelse lika nyanserad och mångsidig som den i The Lord of the Rings kommer att bli besvikna.

När jag läser det jag har skrivit låter det som att jag hatade An Unexpected Journey, och det gjorde jag definitivt inte. Trots att filmen är nästan tre timmar lång hade jag inte en enda tråkig stund – inte ens under den 30 minuter långa middagen – och när filmen var slut ville jag genast ha mer. An Unexpected Journey är en bra film. Den är inte lika bra som The Lord of the Rings, men framför allt är den inte bra på samma sätt. Mer yta, mindre substans. Det är inte den riktning jag hade hoppats att The Hobbit skulle ta, men jag ser ändå fram emot uppföljaren.